mmmm.

Lite så här såg Dresden ut. Himla fin stad, finare än Prag skulle jag vilja påstå, för allt det vackra var som inte till överflöd här. Jag njöt av parker, tuffade runt i ett miniatyrtåg, spenderade väldigt mycket tid på starbucks och utnyttjade gratis internet under tiden regnet öste ned och det dundrade någonstans inte allt för långt bort. Jag fick en privat visning av den nya synagogan (den gamla förstördes av nazisterna i slutet på 30-talet) av rabbin själv, det var väl här allt började med "svensk fotojournalist", och fick fota friskt inuti. Sen gick vi ut och åt en kväll, jag sörplade mörkt öl och senare åkte vi in till den "nya staden" (som paradoxalt nog är äldre än den "gamla staden". Den "gamla staden" förstördes nästan helt när Dresden bombades sönder i februari 1945 och har sedan dess byggts upp på nytt precis som den såg ut innan) där människor gick i stora flockar mellan alla barer. Dresden var fint, som en kurort för den som vill rymma ifrån storstadslivet en dag eller två, men jag trivs där jag är och behöver inte springa bort någon annanstans.

filmvisning i det fria.

det känns ju lite fel att fota under en filmvisning, därför får bilden nedan ackompanjera detta inlägg istället. 

 

igår mötte jag en lång mörkhårig tysk inte-främling. Lite planlöst strosade vi längs kreuzbergs gator, visste inte vart vi skulle ta vägen. jag pratade om prag och om hur det var att vara en svensk fotojournalist. Om måsten och göran och viljor och drömmar. och han om vardagsmönster och helgföretaganden. När vi klev på spårvagnen hade det redan blivit mörkt och den tog oss till en öde hållplats. in i den tysta, stora, mörkgröna parken och där i en sänka, plats för etthundra, tvåhundra personer framför en enorm bildskärm. bio utomhus. filmvisning i det fria. vilket genialt koncept. under en stjärnströsslad himmel, till nattfåglarnas sång, en sötromantisk komedi dubbad från spanska till tyska. och en blick upp i himmelen och jag frågar, såg du det? ett stjärnfall. herregud, tänkte jag. som taget ur en romcom från hollywood. vart är den dolda kameran? stjärnfall!? och så såg vi ett till och fåglarna sjöng högre och högre. men det kom ingen kameraman framspringandes. inte då och inte sen heller. nyp mig tänkte jag, för sådant här händer inte.

och dessa föll som ur inlägget nedan. också prag.

PRAGMENT: polska scoutpojkar, restaurant lupe fiasco, japaner med solparaplyer och livsnjutare i gul trampbåt.

PRAHA, PRAG, PRAGUE.

Åh herregud, jag överlevde östeuropa. Dit kom jag efter att ha byt tåg i tjeckiska Decin, köpt biljetter utan att kunna kommunicera på varken tyska eller engelska och sedan fick jag åka först pendeltåg till Usti för att byta till tjeckiskt regionaltåg vidare till Prag. Och på tåget satt man i kupéer PRECIS som i eurotrip med den obehaglige italienaren. Jag och två äldre tjeckiska herrar, den ena överlycklig över att få en chans att öva sin tyska, och den andre stammade fram ord på engelska. Båda berättade glatt om deras arbeten och saker de gjort, platser de sett. En av dem var yogautövare och visade sin smidighet i den trånga kupén.

Väl framme i Prag, svettig på grund av frånvarande air-condition på tåget, tog jag mig vidare till Praha 5 och efter att ha frågat en enorm östeuropeisk dam om vägen, stod jag utanför dörren till ett lägenhetshus och väntade på att den ryska studenten Maria skulle släppa in mig. In i lägenheten och in i köket till höger, visar på kökssoffan och säger "this is your bed". Tack och bock säger jag, lämnar lite prylar och går ut för att svettas sönder på Prags turisttrånga men oerhört vackra gator. Sen sight-seeade jag mest, tog mig fram genom att krysskrossa mellan mopeder, häst-och-vagnar, amerikanska turister i mängder, och tjeckiska kvinnor med öltunnor till behag. Och det tål att sägas igen, Prag är en extremt underskön stad, byggnadsmässigt. För det hela är lite som en vacker person i trasor, eller en ful person i vackra dyra kläder. Det känns som inte helt äkta och blir lite konstigt. Östeuropeérna med deras obefintliga sinne för stil och där vissa verkar be frisören om ketchup och senap på toppen som avslutning på klippningen, var bara för... öst för mig. De har liksom fått detta underverk till stad och vet inte alls hur de ska förvalta den på bästa sätt. Lite charmlös fann jag staden. Vacker men utan personlighet.

På kvällen begav jag mig till meetfactory, där mount kimbie skulle spela. I dörren presenterade jag mig och sa att jag var en svensk fotojournalist som höll på att göra ett resereportage om Prag och att jag hade pratat med någon där som sagt att jag kunde få komma och foto. "vem har du pratat med?" "tomasz" "what was your name again?" "therese sivertsson" ""ah, yeah we had a name on the guestlist, the-the-there, something, it must be you! come on inside and i'll give you a bracelet so you can get in and out without any problems!" Och så kom jag in på en konsert i Prag utan att behöva spendera en enda koruna. Sen visade det sig att Mount Kimbie inte skulle börja spela förrän efter midnatt, och jag som var trött redan kl 20 kände att jag hellre sov på en kökssoffa än på golvet till öronbedövande musik och åkte "hem".

Söndag var väl lite som lördag, jag såg saker som ska ses och fick ett extremt begär efter yoghurt och löpte runt halva stan efter en matbutik. Och runt kl 15 klev jag på tåget tillbaka till Decin, från perrongen kunde jag se hur det spelades sensöndagsfotboll inför tomma läktare och till tonerna av eros ramazotti.

Och tro mig vilken lättnad jag kände när tåget susade förbi den första stationen med ett tyskt namn. Visst är det spännande och utvecklande att bege sig utanför sin trygghetszon, men så finns det ju också en anledning till varför denna zon kallas trygg; det är där man känner sig och mår som bäst. Viva la Västeuropa!

långa nätter.

långa nätter är väl egentligen inte korrekt när jag kommer hem och kastar mig i sängen kl 13 en söndag eftermiddag, men ja. "natten" spenderades först i ett gammalt övergivet badhus där danska distortion och ett gäng busslaster danskar dansade i omklädningsrum, källare och tomma simbassänger. med charmen påslagen satt vi på övervåningen och drack och spillde ut gratis drinkar och vem vet vad. och in kom vi, inte alla men ändå, med egengjorda stämplar och ut genom en gömd och bortglömd källar-/förvaringsgång som ledde ut till en inhägnad bakgård så vi fick klättra ut. och runt byggnaden stod en shuttle-buss och väntade på alla sömndepraverade för att ta dem vidare till "zum wilden renate" och bilderna blir skakiga i en skumpig buss. i dagsljus förbi barnfamiljer och brunchande par promenerade jag hemåt med halva ansiktet täckt av glitter.