Stel av rädsla. Ett sönderskrivet uttryck. Men så träffande det är. Jag har nog inte helt förstått hur rädsla kan göra en stel förrän igår natt när jag promenerade hem. Såg den upplysta Volkspark am Weinbergsweg framför mig och tänkte att det är ju bara hundra meter, och så upplyst, och annars måste jag ju gå en jättelång (inte alls särskilt lång) omväg. Så jag bestämde mig för att gena genom parken, trots alla varningar om att hålla mig borta därifrån så fort det blivit mörkt. Och jag hade inte alls gått långt, samtidigt som jag inte alls hade långt kvar, när jag hör och ser någon komma ur buskaget till höger om mig. Och jag kan lova att mina ögon blev dubbelt så stora, att de lyste av skräck. Hela kroppen stelnade till, verkligen stelnade till och jag tänkte att det är nu det händer. Det som alla varnar en för att gå ensam igenom parker för. Nu händer det, här och nu kommer precis allt ändras. Det är mannen där, han vars ansikte smälter samman med mörkret. Han som gömmer sig i buskarna med en flaska öl mitt i natten och som kommer ut när jag promenerar förbi. Det är han som kommer förändra mitt liv.
Men kanske såg han rädslan i mina ögon, för under en, två, tre sekunder hade vi ögonkontakt, en sådan kontakt som får en att glömma bort att andas, eller andas alldeles för snabbt. För han stannade där han var. Jag tog längre och snabbare kliv. Tänkte att, kommer han efter då slår jag för allt jag är värd. Då skriker jag mig hes. Och då springer jag tills de snövåta stenarna fäller mig. Men han stannade där han var. Kanske för att han såg min rädsla, kände min rädsla. Kanske för att han inte alls var den jag trodde han var. Kanske för att han inte alls ville ändra mitt livs gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar