Jag såg Hotel Rwanda häromdagen. Fick ett starkt behov av att rädda världen, sjutton år försent.
Sen såg jag en nyhetssändning från bröllopet i Monaco, och jag kunde inte annat än förundras över den bubbla, den dröm- och fantasivärld de lever i. Vilken bubbla vi alla verkar leva i, så som vi bekymras av små obetydliga saker, saker som människor i andra delar av världen aldrig skulle komma på tanken att bekymras av. Men så blir jag lite svag och maktlös och bekväm. Tänker, vem kan rädda hela världen egentligen? Och vad blir bättre av att jag försöker göra allt rätt och bry mig när ingen annan gör det? Sen blir jag besviken för att så tänker många fler än jag och skulle vi bara ställa oss upp och göra något åt saken skulle vi inte behöva vara ensamma om att få världen på fötter igen. Och så får jag lite smärre "livskris", vilket egentligen inte är ett ord som kan appliceras på min velighet då det inte liknar en kris på något sätt, stort eller litet. Men jag tänker, ska jag trampa vidare genom världen i min bubbla. I allas bubbla. Skyddad livet ut. Eller ska jag spräcka den och riskera att jag gör mig illa, men känna mig så mycket starkare för det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar