Åh herregud, jag överlevde östeuropa. Dit kom jag efter att ha byt tåg i tjeckiska Decin, köpt biljetter utan att kunna kommunicera på varken tyska eller engelska och sedan fick jag åka först pendeltåg till Usti för att byta till tjeckiskt regionaltåg vidare till Prag. Och på tåget satt man i kupéer PRECIS som i eurotrip med den obehaglige italienaren. Jag och två äldre tjeckiska herrar, den ena överlycklig över att få en chans att öva sin tyska, och den andre stammade fram ord på engelska. Båda berättade glatt om deras arbeten och saker de gjort, platser de sett. En av dem var yogautövare och visade sin smidighet i den trånga kupén.
Väl framme i Prag, svettig på grund av frånvarande air-condition på tåget, tog jag mig vidare till Praha 5 och efter att ha frågat en enorm östeuropeisk dam om vägen, stod jag utanför dörren till ett lägenhetshus och väntade på att den ryska studenten Maria skulle släppa in mig. In i lägenheten och in i köket till höger, visar på kökssoffan och säger "this is your bed". Tack och bock säger jag, lämnar lite prylar och går ut för att svettas sönder på Prags turisttrånga men oerhört vackra gator. Sen sight-seeade jag mest, tog mig fram genom att krysskrossa mellan mopeder, häst-och-vagnar, amerikanska turister i mängder, och tjeckiska kvinnor med öltunnor till behag. Och det tål att sägas igen, Prag är en extremt underskön stad, byggnadsmässigt. För det hela är lite som en vacker person i trasor, eller en ful person i vackra dyra kläder. Det känns som inte helt äkta och blir lite konstigt. Östeuropeérna med deras obefintliga sinne för stil och där vissa verkar be frisören om ketchup och senap på toppen som avslutning på klippningen, var bara för... öst för mig. De har liksom fått detta underverk till stad och vet inte alls hur de ska förvalta den på bästa sätt. Lite charmlös fann jag staden. Vacker men utan personlighet.
På kvällen begav jag mig till meetfactory, där mount kimbie skulle spela. I dörren presenterade jag mig och sa att jag var en svensk fotojournalist som höll på att göra ett resereportage om Prag och att jag hade pratat med någon där som sagt att jag kunde få komma och foto. "vem har du pratat med?" "tomasz" "what was your name again?" "therese sivertsson" ""ah, yeah we had a name on the guestlist, the-the-there, something, it must be you! come on inside and i'll give you a bracelet so you can get in and out without any problems!" Och så kom jag in på en konsert i Prag utan att behöva spendera en enda koruna. Sen visade det sig att Mount Kimbie inte skulle börja spela förrän efter midnatt, och jag som var trött redan kl 20 kände att jag hellre sov på en kökssoffa än på golvet till öronbedövande musik och åkte "hem".
Söndag var väl lite som lördag, jag såg saker som ska ses och fick ett extremt begär efter yoghurt och löpte runt halva stan efter en matbutik. Och runt kl 15 klev jag på tåget tillbaka till Decin, från perrongen kunde jag se hur det spelades sensöndagsfotboll inför tomma läktare och till tonerna av eros ramazotti.
Och tro mig vilken lättnad jag kände när tåget susade förbi den första stationen med ett tyskt namn. Visst är det spännande och utvecklande att bege sig utanför sin trygghetszon, men så finns det ju också en anledning till varför denna zon kallas trygg; det är där man känner sig och mår som bäst. Viva la Västeuropa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar